The John R T Davies Collection Volume 1: Jazz Classics – Louis Prima, Ted
Lewis, Joe Venuti, George Wettling 4 CD-box, JSP Records Total speltid: 4 tim 53 min Medverkande musiker: Claude Thornhill p, Louis Prima tr/vo, Eddie Miller cl/ts, Pee Wee Russell cl, Ted Lewis cl/s/vo, Muggsy Spanier co, Frank Teschmacher cl, Joe Venuti v, Jimmy Dorsey cl, Eddie Lang g, Tommy Dorsey tr, Jack Teagarden tr, Stan King dr, Max Kaminsky tr, Bud Freeman ts, Glenn Miller tb, George Wettling dr, Jonah Jones tr, Milt Hinton b, m fl England har alltid varit de välljudande musikanläggningarna och grammofonskivornas hemland. I Ljudtekniska Sällskapet fick jag lära mig att japanerna inte kan göra högtalare och med franska högtalare blir ljudåtergivningen färgad. Ljudteknikern och radiomannen Kjell Stensson (han med nylonstrumpan framför TV’n) tyckte att CD-ljudet var som att kyssa sin syster. Idag är det inte lika många guldöron som bryr sig om HI-FI, men helt klart skapade HI-FI-intresset ökat intresse för musik. Tveksamt om Mp3 bidrar till detsamma, även om alla människor går omkring med hörsnäckor i öronen. Nåväl, här hyllas ljudfenomenet med en serie CD-boxar med 20- och 30-talsmusik i mycket njutbar återgivning. Jag tror t o m Kjell S skulle instämma i det. CD A med Louis Prima and His New Orleans Gang är överraskande god och äkta jazz av bästa märke. Det känns härligt att någon vill satsa på den musiken år 2007. Inspelningsåren är 1934 och 1935 vilket är intressant och lärorikt att lyssna på, då Louis Prima är mest känd för ”Buona Sera” från 1958. Han medverkade även i Disneys Djungelboken 1967 som King Louis med fräsigt trumpetspel och hes stämma. Louis Prima omger sig med musiker som Claude Thornhill, Pee Wee Russell och Eddie Miller. Med CD B kommer vi in på Bunny Blom-avdelningen med Ted Lewis sentimentala ”pratsång” ackompanjerad av bl a en härlig bastuba som återges mycket välljudande och avstressande. Det här vill jag ha mer av, ty det låter så bra. Benny Goodman gjorde en imitation av Ted Lewis på Carnegie Hall-konserten 1938 med låten ”When my baby smiles at me”. Den ingick i en avdelning i konserten där man hyllade olika jazz-stilar, t ex Original Dixieland Band, Louis Armstrong, Ted Lewis och Duke Ellington. Glömde Goodman Mezz Mezzrow? Även på CD C är det Bunny Blommigt, men det spelar ingen roll. Musiken svänger vänligt och en daglig dos gör susen. Det handlar om Joe Venuti, som omger sig med musiker som Eddie Lang, Jack Teagarden, Jimmy och Tommy Dorsey, Max Kaminsky för att nämna några. Det är mera Joe Venuti på CD D och här finns t ex Glenn Miller och Bud Freeman med. En trevlig bekantskap blir trummisen George Wettling and His Jazz Band. George W har spelat med Artie Shaw, Bunny Berigan, Red Norvo, Bobby Hackett och Paul Whiteman. Här återges en LP från 1955 med härliga solon av Bud Freeman. Jag njuter av musiken så välgjord den är. Det var ju John R T Davies varumärke. Nu väntar jag på del 2 av denna hyllning till musikalisk återgivning. Vad kommer den att handla om månne? Läs gärna Jens Lindgrens mycket fina artikel om John R T Davies i OJ nr 6/1992. Och så det här med att kyssa sin syster, ge syrran boxen istället! Smokestacks Records har den. Lasse Seger  Hipnotisk blues från JSP RecordsLäs MI:s 2002-04-15 Aktuella
album 020415 BLUES den svenska
distributionen av det engelska skivbolaget JSP (John Stedman Productions). Den första fyrklövern
releaser rymmer ett brett spektra av den i sig rikt breda genren.
Sångerskan Julia Lee (som gick bort 1958) kallades Kansas
City's First Lady Of The
Blues och de totalt 48 spåren på 2CD:n Julia Lee And Her Boyfriends [JSP/Smokestack Blues]
demonstrerar varför. I skön inramning av jazzmusiker som Benny Carter,
Jay McShann och Red Norvo presenterar hon
blåtonade versioner av såväl egna som andras nummer. Joe Louis Walker
& Otis Grand levererar på albumet Guitar Brothers [JSP/Smokestack Blues]
betydligt hårdare tongångar. I låtar som I Like It
This Way bänder man växelvis i strängarna tills spåren blöder. Tung gitarrboogie-blues. Sångaren och gitarristen Lil'
Dave Thompson tillhör även han den tyngre gitarrskolan. Midprice-plattan C'mon Down
To The Delta [JSP/Smokestack Blues] är hans första studioinspelning på
sex år och det uppdämda begäret hörs i
spåren, där Thompson med klar och hög ton slingrar sig genom de blåtonade skalorna. Sångerskan Lisa Bourne
från New Orleans presenterar på likaledes midprice-satta Bluehipnotik
[JSP/Smokestack Blues] en bred repertoar som rymmer allt från
känslosam soulblues till blåsuppbackad, gungande bluesboogie och snabba
uptempo-nummer. Kirk Fletcher svarar för en rad intensivt
brinnande gitarr-inpass. BILL MONROE AND HIS
BLUEGRASS BOYS All The Classic
Releases 1937–1949 JSP 7712 (307 min) Alltsedan rocken och popen startade sitt segertåg över världen för drygt 40 år sedan ändrades villkoren för hur man skulle se ut och föra sig som artist. Sedan dess har inget varit så ocoolt som musik framförd av lite lönnfeta vita farbröder i kostym och cowboyhattar. Men i takt med att populärmusiken blir alltmer manipulativt konceptifierad och urvattnad på äkta känslor, så har det under senare år skett en omsvängning. Det finns ett sug efter musik med rötter och spelglädje. Det som tidigare var töntigt ses numera som bevis på integritet och äkthet. Intresset för amerikansk rootsmusik har väckts från lite olika håll. Ett exempel är genom Steve Earles samarbete med Del McCoury Band. Den verkliga boomen kom dock efter Bröderna Cohens film ”Oh Brother Where Art Thou”. Mot denna bakgrund känns det helt rätt att JSP ger ut en box med bluegrassens fader Bill Monroe. Han kom från en musikalisk familj där alla spelade. Bill ville spela gitarr men den var redan upptagen av brodern Charlie, så det fick bli mandolin istället. På 30- talet slog han igenom tillsammans med Charlie i radioshower, sponsrade av en laxermedelsfirma. De uppmärksammades av skivbolaget Victor 1936 och spelade under de följande åren in låtar i en blandning av sekulära sånger och gospel. Redan här utmärkte sig Monroe med ett halsbrytande hastigt spel på mandolinen. Han spelade sin Gibson med en kraftig mellanregistersklang, ett sound som bildade skola för modernt mandolinspel och som skiljer sig från den europeiska traditionens sprött klingande mandoliner. Efter 1938 gick Bill och Charlie skilda vägar; det var nog tur för brödernas stämsång med entoniga upprepningar av de sista orden i varje strof blir lite påfrestande att lyssna till i längden. Under följande år utvecklar Monroe med sin grupp Blue Grass Boys musiken. Här formas bluegrass-sättningen med mandolin, fiol, gitarr, bas och tät stämsång. Låtarna blir under denna period mer varierade till sin struktur och lite bluesiga element smyger sig in, som i Honky Tonk Swing, på ett lite charmigt fyrkantigt vis. Monroes musik når sin höjdpunkt när Lester Flatts på gitarr och Earl Scruggs på femsträngad banjo kommer in i bandet 1946. Nu får musiken ett nytt sväng med energisk attack och instrumental-insatserna blir mer avancerade. Flatts och Scruggs moderniserar gruppens sound och de hemvävda dragen tonas ned. Ibland kan man känna att det här med kompletta samlingsboxar är lite av musikalisk bulimi. Måste man verkligen höra allt, kan inte skivbolaget göra ett intressant urval istället? När det gäller Bill Monroe känns det dock nästan relevant med alla 112 låtarna. Att höra hur hans musikform utvecklas genom de olika konstellationerna av skickliga musiker är riktigt kul. Hans Birkholz |