|
SIDNEY BECHET – Pre-war classic sides 4 CD-box, JSP Records, JSP933 Total
playing time: 305 min Medverkande musiker: Tommy Ladnier, Noble Sissle, Billy
Banks, Lena Horne (vocal), Mezz Mezzrow, Charlie Shavers, Zutty Singleton,
Jelly Roll Morton, Willie ”The Lion” Smith, Sidney de Paris, Sid Catlett, Josh
White, Louis Armstrong, Muggsy Spanier, Luis Russell, Teddy Bunn, Kenny Clarke
m fl Sidney Bechet visade tidigt (1919) spänstigt och välartikulerat spel. Bechet var en mångsidig och skicklig musikant och han skulle säkert ha inspirerat många amerikanska jazzmusiker om han inte hade vistats så mycket i Europa. Ofta nämns dock att Johnny Hodges blivit inspirerad av Bechet. Framför allt gav Bechet prov på vilka stora möjligheter jazzen ger för soloimprovisation och sopransaxens användbarhet och han räknas till de främsta New Orleans-musikerna. Inte visste jag att Bechet spelade för Englands kung George V på Buckingham Palace 1919! Han besökte Sockholm och Göteborg med ”Black People” 1926 och var med i Josephine Bakers revy ”La Révue Nègre” i Paris året innan. CD A innehåller 20 spår med Noble Sissle and His Orchestra. Noble Sissles sång kan jag vara utan, men en 18-årig Lena Hornes sång hjälper upp det hela. Det är heller inte svårt att känna igen Bechets speciella ton på klarinett och sopransax på de olika spåren. New Orleans Featwarmers med trumpetaren Tommy Ladnier, Wilson Myers stringbas och sång samt Bechets furiösa och intensiva New Orleansmusik glimmar till i Shag, en av jazzhistoriens klassiker. I Under The Creole Moon hörs var Sumpen And His Swingsters fått sin inspiration. Det är verkligen medryckande och dansant jazz. Med CD B blir det bluesigare. Gitarristerna Jimmy Miller, Teddy Bunn och Leonard Ware (elgitarr) är med i olika konstellationer och Bechet drillar fram underbara melodier till Trixie Smiths sång (1938). Det blir heller inte fel när Mezz Mezzrow medverkar i Tommy Ladniers Really The Blues. Det är intensivt och majestätiskt bluesspel av högsta kvalitet. Detta gäller också Weary Blues och med denna fina ljudåtergivning tågar Bechet och kompani rakt in i jazzhistorien. CD B tar slut med en ovanligt fin version av Summertime med bluesnerv i sopransaxen. Jag skriver och lyssnar och det går kårar efter ryggen! Summertime är också en hyllning till Tommy Ladnier som avlidit ett par dagar efter inspelningen. CD C börjar med två spår med Port of Harlem Seven där trombonisten J C Higginbotham och trummisen Sid Cathlett medverkar. Dessutom är det tretton spår med Haitian Orchestra där Willie ”The Lion” mest märks i Rosa Rumba. Jämfört med ren New Orleansjazz blir det enformigt, men lär ha inspirerat till musiken i filmen ”Bron över floden Kwai” med låten Colonel Boogie. Så är det dags för Jelly Roll Morton And His New Orleans Men. Dessa spår är jazzhistoriens höjdpunkter: Oh, Didn’t He Ramble?, High Society, I Thought I Heard Buddy Bolden Say och Winin’ Boy Blues. När man hör dessa låtar är himmelriket nära! Det är Jelly Roll Morton som sjunger i I Thougt I Heard …. Inlevelsefullt sjunger Bechet själv Sidneys Blues och kompas av bla Wilson Myers (bas) och Charlie Howard (elgitarr). Sist men inte minst Josh White sr, som blev sverigepopulär i TVn’s barndom. Jag har en gammal LP med honom, men CD’s är ”hard to get”. Josh White sjunger till Bechets sopransax (1940) och jag konstatrerar ett kärt återhörande. Guldkornen fortsätter på CD D med Muggsy Spanier, jazz som känns trygg på något sätt. Louis Armstrong förekommer på fyra spår, där Coal Cart Blues får extra fin inramning av Bechet. Fryser du om fötterna? Sista spåren med Sidney Bechet And His New Orleans Feetwarmers värmer med äkta New Orleansjazz, som vid denna tidpunkt åter blev populär vilket inte alls är konstigt. Sammanfattning: En mycket värdefull box igen från JSP, som borgar för bästa ljud, fint urval och intressant läsning. Lasse Seger The John R T Davies Collection Volume 1: Jazz Classics – Louis Prima, Ted
Lewis, Joe Venuti, George Wettling 4 CD-box, JSP Records Total speltid: 4 tim 53 min Medverkande musiker: Claude Thornhill p, Louis Prima tr/vo, Eddie Miller cl/ts, Pee Wee Russell cl, Ted Lewis cl/s/vo, Muggsy Spanier co, Frank Teschmacher cl, Joe Venuti v, Jimmy Dorsey cl, Eddie Lang g, Tommy Dorsey tr, Jack Teagarden tr, Stan King dr, Max Kaminsky tr, Bud Freeman ts, Glenn Miller tb, George Wettling dr, Jonah Jones tr, Milt Hinton b, m fl England har alltid varit de välljudande musikanläggningarna och grammofonskivornas hemland. I Ljudtekniska Sällskapet fick jag lära mig att japanerna inte kan göra högtalare och med franska högtalare blir ljudåtergivningen färgad. Ljudteknikern och radiomannen Kjell Stensson (han med nylonstrumpan framför TV’n) tyckte att CD-ljudet var som att kyssa sin syster. Idag är det inte lika många guldöron som bryr sig om HI-FI, men helt klart skapade HI-FI-intresset ökat intresse för musik. Tveksamt om Mp3 bidrar till detsamma, även om alla människor går omkring med hörsnäckor i öronen. Nåväl, här hyllas ljudfenomenet med en serie CD-boxar med 20- och 30-talsmusik i mycket njutbar återgivning. Jag tror t o m Kjell S skulle instämma i det. CD A med Louis Prima and His New Orleans Gang är överraskande god och äkta jazz av bästa märke. Det känns härligt att någon vill satsa på den musiken år 2007. Inspelningsåren är 1934 och 1935 vilket är intressant och lärorikt att lyssna på, då Louis Prima är mest känd för ”Buona Sera” från 1958. Han medverkade även i Disneys Djungelboken 1967 som King Louis med fräsigt trumpetspel och hes stämma. Louis Prima omger sig med musiker som Claude Thornhill, Pee Wee Russell och Eddie Miller. Med CD B kommer vi in på Bunny Blom-avdelningen med Ted Lewis sentimentala ”pratsång” ackompanjerad av bl a en härlig bastuba som återges mycket välljudande och avstressande. Det här vill jag ha mer av, ty det låter så bra. Benny Goodman gjorde en imitation av Ted Lewis på Carnegie Hall-konserten 1938 med låten ”When my baby smiles at me”. Den ingick i en avdelning i konserten där man hyllade olika jazz-stilar, t ex Original Dixieland Band, Louis Armstrong, Ted Lewis och Duke Ellington. Glömde Goodman Mezz Mezzrow? Även på CD C är det Bunny Blommigt, men det spelar ingen roll. Musiken svänger vänligt och en daglig dos gör susen. Det handlar om Joe Venuti, som omger sig med musiker som Eddie Lang, Jack Teagarden, Jimmy och Tommy Dorsey, Max Kaminsky för att nämna några. Det är mera Joe Venuti på CD D och här finns t ex Glenn Miller och Bud Freeman med. En trevlig bekantskap blir trummisen George Wettling and His Jazz Band. George W har spelat med Artie Shaw, Bunny Berigan, Red Norvo, Bobby Hackett och Paul Whiteman. Här återges en LP från 1955 med härliga solon av Bud Freeman. Jag njuter av musiken så välgjord den är. Det var ju John R T Davies varumärke. Nu väntar jag på del 2 av denna hyllning till musikalisk återgivning. Vad kommer den att handla om månne? Läs gärna Jens Lindgrens mycket fina artikel om John R T Davies i OJ nr 6/1992. Och så det här med att kyssa sin syster, ge syrran boxen istället! Smokestacks Records har den. Lasse Seger STAN GETZ – The Smoothest Operator 4 CD-box JSP Records, JSP943. Total speltid: 5 tim 13 min Medverkande musiker: Zoot Sims, Horace Silver, Max Roach, Al Haig, Gene Ramey, Percy Heath, Hank Jones, Jimmy Raney, Walter Bishop, Duke Jordan, Stan Levy, Allan Eager, Brew Moore, Al Cohn, Al Epstein, Bengt Hallberg, Gunnar Johnson, Jack Norén, Yngve Åkerberg, Roy Haynes, Teddy Kotick m fl Den här mycket prisvärda boxen med Stan Getz, 1946 - 1952, välkomnas verkligen. På de tio första spåren på CD A, 1946 - 1948, är det fullt ös med hjälp av Hank Jones, Al Haig, Jimmy Raney och Max Roach. Stan låter redan som en hel orkester. Från spår 11 – 19 kommer kanonerna Zoot Sims, Allan Eager, Brew Moore, Al Cohn och Al Epstein till undsättning i ”Stan Getz Tenor Sax Stars”. Fr o m spår 20 är Getz ensam tenorist igen med bl a Al Haig, Jimmy Raney och Stan Levey som komp. Alltsammans inspelat i New York, enligt konvolutet, men soundet är West Coast, fattas annat med dessa tenorister. Stan Getz bjuder på mjuk och behaglig jazz på CD B, först med Al Haig och senare med Horace Silver. I de numera klassiska inspelningarna Sweetie Pie, Hershey Bar, Gone With The Wind och Yesterdays, visar Getz sin lyriska talang. Musiken flammar upp och glöder intensivt. Från en treveckors Sverigeturné finns på CD C åtta spår med Stan Getz & Swedish All Stars. Där kommer Bengt Hallberg, Gunnar Johnson och Jack Norén in i bilden. Allt är inspelat i Stockholm 1951 i mycket njutbar återgivning. Klassiskt skönt och inspirerat visar Getz vem han är med sin underbart vackra ton. Det är mycket intressant att jämföra med ”Stan Getz in Stockholm” (Verve 1955), där Anders Burman medverkar på trummor. Naturligtvis finns den vackra Ack, Värmeland Du Sköna med. Prelude To A Kiss framförs som om den unge Hallbergs piano och Getz tenorsax konverserar förtroligt med varandra. Night And Day är lite väl speedad i min smak, men Jack Noréns trumspel är suveränt. Från 1951 blir quarteten en quintet, där Jimmy Raney, Horace Silver, Al Haig och Roy Haynes växelvis är med. Jazz som det är svårt att inte gilla! Sällan hör man så fint samspel som Jimmy Raney och Roy Haynes bidrar med. Det är ett verkligt mästarmöte i Split Kick och It Might As Well Be Spring där Getz och Horace Silver glänser. CD D inleds med live-inspelning från Storyville Club i Boston, där Getz spelade in för Roost med Haig och Raney i fin form. Från New York får vi sedan Moonlight in Vermont med gitarristen Johnny Smith. Det låter underbart, mjukt och lyriskt och påminner om Les Paul. Sista spåren är med Duke Jordan och Jimmy Raney under Norman Granz vingar och The Way You Look Tonight visar verkligen hur uttrycksfull jazzen kan vara. Jag ser fram mot fler boxar från JSP med Stan Getz senare produktion, som t ex Jazz Samba med gitarristen Charlie Bird. The Girl From Ipanema med Joao och Astrud Gilberto blev ju mycket populära 1962. Det var bara Beatles som sålde mer det året. JSP-boxarna säljs bl a hos Smokestakes Records och knappast ej i Konsum. Lasse Seger MAGNIFIK BOX MED LEGENDARISK JAZZLEGEND JIMMIE NOONE Chicago Rhythm – Apex Blues. The Recordings of
Jimmie Noone 1923-1943 JSP 4 CDs i box (98 sides) Freddie Keppard, Joe Poston, Louis Armstrong,
Earl Hines, Charlie Shavers, Billy May, Jack Teagarden m fl Dags att plocka fram Alan Lomax’ ”Mr Jerry Roll” och Mezz Mezzrows ”Dans till svart pipa” (Really the blues), för nu har det kommit en JSP-box med 4 CD’s Jimmie Noone! JN var jämte Johnny Dodds rent stilistiskt den mest betydande klarinettisten i New Orleans. JN var en av många New Orleans-musiker som 1917 (vid Storyvilles stängning) flyttade till Chicago. I Chicago arbetade JN med Freddie Keppards Jazz Cardinals. (Det var Freddie K som 1916 tackade nej till inspelning i New York. Han ville inte att andra skulle ”steal my stuff”. Det blev ”The Original Dixieland Jazzband” som fick göra den allra första jazzplattan!) Det är mycket intressant att läsa den rikhaltiga och informativa texten (så långt från Naxos snåla CD-texter man kan komma). Många kända namn medverkar (se ovan), men jag saknar dock Kid Ory och King Oliver. Jag förstår att Benny Goodman inspirerades av JN’s klarinett. Musiken är genuin och vacker – den känns äkta. De första låtarna är lite struttiga, men inspelningstekniken har ju gjort stora framsteg och som vanligt är ljudkvaliteten förstklassig vad gäller JSP-CD’s även om inte John R T Davies ”remastrat”. JN medverkar i olika band: Ollie Powers’ Harmony Syncopaters, Cook’s Dreamland Orchestra, Cookie’s Gingersnaps och Louis Armstrong & His Hot For med sångerskan Lillie Delk Christian. Dessa band tillsammans med JN’s egna band: Jimmie Noone’s Apex Club Orchestra, Jimmie Noone & His Orchestra, Jimmie Noone & His New Orleans Band och Jimmie Noone Trio/Quartet, ger mycket intressant lyssning. Boxen är också ett dokument i jazzhistorik, som tål att jämföras med en Benny Goodman-story rent musikaliskt. Sista spåret är med Jack Teagarden och Billy May (The Capitol Jazzmen). Vilken härlig jazzlåt ”I’m sorry I made you cry”, men var inte ledsen – du blir glad av denna box! Den är ”hard to get” men www.smokestackblues.com, tel 08-31 61 06, har den! Lasse Seger |