Recensioner: LIGHTNIN’ HOPKINS och BILL MONROE AND HIS BLUEGRASS
BOYS
LIGHTNIN’ HOPKINS
All The Classics
1946–1951
JSP 7705
5 CD (69+67+70+71+72 min)
(Nedanstående recensioner är hämtade från Jeffersons hemsida, www.jeffersonbluesmag.com. Det är recensioner som inte fått
plats i tidningen utan bara finns på deras hemsida.)
Knappast i sin vildaste fantasi kunde Sam
Lightnin’ Hopkins ha anat vilken lång skivkarriär som låg framför honom när han
som 34-åring första gången stegade in i en skivstudio. Den 4 november 1946
befann han sig i Radio Recordings Studio i Los Angeles redo för sin debut som
resulterade i två plattor utgivna på Aladdin.
Det har onekligen inte funnits brist på
plattor med Lightnin’ utan det har ideligen skapats nya återutgivningar
som med åren lett till en massa dubbletter i samlingen. JSP har nu slagit på
stort och gett ut en box med fem CD-skivor innehållande 126 låtar från åren
1946–1951.
Lightnin’ Hopkins var en typisk Kronblom som
knappast förtog sig på hårt kroppsarbete. Han trivdes bland tärningspelare i
barerna där det dracks och gavs tillfälle att sjunga blues. Det var i denna
miljö han vistades och fungerade som bäst när det gällde att skapa sin musik.
Styrkan ligger också i de jordnära texterna ofta framförda i en sorgsen stämma.
Hos många kan han kanske uppfattas som monoton men man måste ta till sig hans
texter, då är man fast. Under denna period spelade han in för Aladdin, Gold
Star, Sittin’ In With och Mercury. Att vi fått tillgå så mycket material har vi
Bill Quinn, ägaren till Gold Star att tacka för. Han spelade in det mesta nere
i Houston och gavs det inte ut på hans eget märke så sålde han vidare till
andra bolag. Någon megahit, typ John Lee Hookers Boogie Chillun, fick
han aldrig till men sålde ändå hyggligt. Särskilt då med låtar som Hello
Central, Coffee Blues, Tim Moore’s Farm, Shoutgun Blues, Automobile och Short
Haired Woman, som spelades in två gånger 1947, först i Los Angeles
och sedan hos Bill Quinn i Houston. Några bekymmer med att kamouflera sitt namn
på skivetiketten hade således inte Hopkins. Den första CD’n upptar de två
resorna till Los Angeles där man valt att plocka fram en annan version av Feel
So Bad, Hopkins svar på Big Bill Broonzys I Feel So Good. Vidare
finns material från tre inspelningstillfällen för Gold Star 1947–48 där broder
Joel medverkar med gitarrkomp på två spår.
Att Hopkins lyssnat på andra dåtida storheter
märks då han hämtat material från Tampa Reds Let Me Play With Your Poodle, Sonny
Boy Williamsons Sugar Mama, Walter Davis’ Come Back Baby och Big
Maceos Worried Life Blues (som han också framför som Someday Baby).
På den andra CD’n, som innehåller 25 spår, möter vi honom ensam (man har
angivit att Frankie Lee Sims medverkar på två spår, vilket jag inte kunde
uppfatta då jag lyssnade på dessa låtar). Plattan inleds med klara Blind Lemon
Jefferson-influenser i Morning Blues, utgiven på Aladdin. Detta
bolag kastade snart in handduken och lät Bill Quinn få hantera den motsträvige
Hopkins själv. Detta kom att resultera i att hans namn hamnade på
Modernetiketten. Ett fint smakprov på detta avslutar andra CD’n. På den tredje
följer fortsättning från Hopkins’ sjunde besök i skivstudion, där Tim
Moore’s Farm och Baby Please Don’t Go spelades in och som blev två
storsäljare. Berättelsen om den hårde plantageägaren Tim Moore placerade sig på
trettonde plats på jukeboxlistan i februari 1949. En annan 78-varvare som gick
in på listan var ’T’ Model Blues, som hamnade på plats åtta som
bäst. Plattan avslutas med en session
från slutet av 1949 och är den lite mer varierade i serien, där vi också möter
Hopkins på orgel på några spår. På Rollin’ Woman hörs ett litet komp som
för tankarna till Smokey Hogg. Tydligen lyckades man inte i sina försök att
lansera honom i en annan tappning, vilket var synd.
Den fjärde CD’n innehåller 25 spår, varav de
första är inspelade för Bob Shad i New York för skivmärket Sittin’ In With. Coffee
Blues och Give Me Central 209 blev två lyckade inspelningar som
klättrade högt på jukeboxlistan. Några fler långresor till New York blev det
inte på många år för Hopkins. I övrigt kan nämnas den ömkande Goin’ Back And
Talk To Mama, som tillhörde en skara låtar som Quinn aldrig släppte
på skiva. Långt senare hamnade de hos Chris Strachwitz som på Arhoolie gav ut
mycket material från denna tid. Den femte CD’n bjuder på några typiska
Lightnin’ -boogies där L.C. Williams stöter till med stäppdans. Att Hopkins
säkert tagit intryck av sin samtida konkurrent John Lee Hooker kan höras i spår
som New York Boogie och Freight Train Blues, som bygger på
Hookers Hobo Blues. Avslutande låtar kommer från en Mercurysession där
han berör Koreakriget i Sad News From Korea.
Ni som inhandlat
det mesta från denna period hamnar nog lätt i beslutsångest, men kan samtidigt
göra det bekvämt för er och ha materialet kompakt och lätt tillgängligt.
Lyckligtvis har JSP mycket humana priser på sina boxar, så varför tveka till en
investering i denna utmärkta samling.
Ingemar Karlsson
****************************************
BILL MONROE AND HIS
BLUEGRASS BOYS
All The Classic
Releases 1937–1949
JSP 7712
(307 min)
Alltsedan rocken och popen startade sitt
segertåg över världen för drygt 40 år sedan ändrades villkoren för hur man skulle
se ut och föra sig som artist. Sedan dess har inget varit så ocoolt som musik
framförd av lite lönnfeta vita farbröder i kostym och cowboyhattar. Men i takt
med att populärmusiken blir alltmer manipulativt konceptifierad och urvattnad
på äkta känslor, så har det under senare år skett en omsvängning. Det finns ett
sug efter musik med rötter och spelglädje. Det som tidigare var töntigt ses
numera som bevis på integritet och äkthet. Intresset för amerikansk rootsmusik
har väckts från lite olika håll. Ett exempel är genom Steve Earles samarbete
med Del McCoury Band. Den verkliga boomen kom dock efter Bröderna Cohens film ”Oh Brother Where Art Thou”.
Mot denna bakgrund känns det helt rätt att JSP
ger ut en box med bluegrassens fader Bill Monroe. Han kom från en musikalisk
familj där alla spelade. Bill ville spela gitarr men den var redan upptagen av
brodern Charlie, så det fick bli mandolin istället. På 30- talet slog han
igenom tillsammans med Charlie i radioshower, sponsrade av en laxermedelsfirma.
De uppmärksammades av skivbolaget Victor 1936 och spelade under de följande
åren in låtar i en blandning av sekulära sånger och gospel. Redan här utmärkte
sig Monroe med ett halsbrytande hastigt spel på mandolinen. Han spelade sin
Gibson med en kraftig mellanregistersklang, ett sound som bildade skola för
modernt mandolinspel och som skiljer sig från den europeiska traditionens
sprött klingande mandoliner.
Efter 1938 gick Bill och Charlie skilda vägar;
det var nog tur för brödernas stämsång med entoniga upprepningar av de sista
orden i varje strof blir lite påfrestande att lyssna till i längden. Under
följande år utvecklar Monroe med sin grupp Blue Grass Boys musiken. Här formas
bluegrass-sättningen med mandolin, fiol, gitarr, bas och tät stämsång. Låtarna
blir under denna period mer varierade till sin struktur och lite bluesiga
element smyger sig in, som i Honky Tonk
Swing, på ett lite charmigt fyrkantigt vis.
Monroes musik når sin höjdpunkt när Lester
Flatts på gitarr och Earl Scruggs på femsträngad banjo kommer in i bandet 1946.
Nu får musiken ett nytt sväng med energisk attack och instrumental-insatserna
blir mer avancerade. Flatts och Scruggs moderniserar gruppens sound och de
hemvävda dragen tonas ned. Ibland kan man känna att det här med kompletta
samlingsboxar är lite av musikalisk bulimi. Måste man verkligen höra allt, kan
inte skivbolaget göra ett intressant urval istället?
När det gäller Bill Monroe känns det dock
nästan relevant med alla 112 låtarna. Att höra hur hans musikform utvecklas
genom de olika konstellationerna av skickliga musiker är riktigt kul.
Hans Birkholz
| 